MIN DIAGNOS

Idag har jag varit på session hos min KBT-psykolog och psykoterapeut för att påbörja min utbildningsterapi (som psykologstudent krävs att man går i 25-50 timmar egenterapi). Det kommer bli en väldigt intressant men också tuff period att gå till henne! Vi har nämligen kommit överens om att vi ska arbeta lite med min fobi kring sprutor, stick, blod och skärsår - något som jag sedan många år tillbaka har haft problem med att hantera på ett fungerande sätt.
 
Diagnosen i gamla upplagan av DSM (DSM-IV) kallas 300.29 Specifik fobi. Det mesta här i världen upplevs självfallet olika för olika personer, men för mig funkar det ungefär såhär: När jag - antingen i verkligheten eller i tankarna - kommer i kontakt med sådant som sprutor, stick, knivar, skärsår, öppna sår, blodprov, ja till och med bara sjukhusmiljö i sig, så reagerar min kropp med ett starkt försvar. Allas kroppar reagerar förstås med att försvara sig mot sånt som är obehagligt och kan göra skada, så i grunden är det helt i sin ordning, men min kropp reagerar på ett överdrivet sätt som ställer till problem för mig och därmed blir dysfunktionellt. Jag får ett ångestpåslag och rädslorespons och jag reagerar - rent fysiologiskt - som om jag stod inför en livshotande fara! Hela mitt stressystem och kamp/flykt-system (sympaticus) slås på, vilket innebär att pulsen höjs, jag börjar svettas, muskeltonus (spänningen i musklerna) höjs markant och jag andas kraftigare. Jag upplever också oro, nervositet, stigande ångest och jag börjar känna mig mer och mer yr och illamående. Ihop med allt detta så börjar tankarna rusa och bilder susar förbi i huvudet, vilket eldar på allting ännu mer. Resulterat för min del blir ofta att blodtrycket till sist faller. När blodtrycket faller så får hjärnan en kort syrebrist, vilket leder till att jag svimmar. Det är otroligt tokigt och besvärligt (och fascinerande!!!) att hela min kropp reagerar på det här viset - som om jag skulle dö! - trots att jag rent logiskt och intellektuellt vet att det egentligen inte är någon fara! Men men. Så här är det i alla fall. Och i praktiken innebär detta att jag - i större eller mindre grad - får en sån här reaktion och ångestpåslag varje gång jag ska gå till en vårdcentral, varje gång min tandläkare vill ge mig en bedövningsspruta, varje gång jag ska vaccinera mig, varje gång jag ser på film (jepp, Greys Anatomy är inte att leka med, för att inte tala om Black Swan..!) och varje gång någon börjar prata om förlossning, kejsarsnitt och papercuts. Och jag är skitsur över att jag inte pallar pierca mig!!! :)
 
Något som också är problematiskt i det hela är omgivningens reaktion på mitt problem. Jag har reflekterat över det att nästan alla gånger då jag uttryckt högt till någon att jag har denna typ av fobi, så har den personen reagerat med att säga något i stil med "Ja, men jag är också jättejätterädd för sprutor! Jag tycker det är så himla obehagligt!! Och en gång när jag skulle ta spruta så hände DET HÄR och DET HÄR och DET HÄR...och det var jättehemskt...". Och så får jag höra hela storyn och alla detaljer om det här spruttillfället eller vad det nu handlar om! För min del, så känns detta ganska jobbigt. När jag hör den här personen berätta noggrannt och målande om sin upplevda sprutsituation, så förvandlas det till en film i mitt huvud. Jag målar liksom upp alla bilder framför mig och ser (mentalt) hur scenariot i berättelsen spelas upp. Detta framkallar samma typer av symtom hos mig som om situationen hade inträffat i verkligheten. Jag behöver inte ha en verklig fysisk spruta eller kniv eller blodigt sår eller liknande framför mig - jag kan även uppleva ett stimuli fullt tillräckligt på ett mentalt plan. De personer jag har pratat med vid dessa tillfällen har inte förstått eller varit lyhörda för att han/hon sätter igång starkt obehag och ångest hos mig bara genom att prata ingående om ämnet. Även om det inte är illa menat, så kan det ändå få mig att känna det som att han/hon inte tar mig på allvar när jag säger "fobi". Om din vän berättar för dig att hon har fått cancer, så svarar du väl inte att "Ja, men jag har också en sjukdom och jag fick jättejätteont och det här och det här hände...och det var jättehemskt!"? Nej, såklart inte :)
 
Hur som helst. Under tonåren gick jag ett antal tillfällen till en duktig KBT-psykolog på Psykologpartners som gav mig behandling (bland annat exponering) för det här problemområdet. Det fungerade väldigt bra! Jag kom en bra bit på väg på förvånadsvärt kort tid och efter att ha övat på att ta spruta på en apelsin (jätteroligt faktiskt och apelsinen sprängdes till slut! :D ) så kunde jag till sist klara av att ta ett par sprutor i armen. Det var inte ångestfritt eller problemfritt, men jag började definitivt lära mig att hantera min ångest på ett mer funktionellt sätt (vilket ju är själva poängen). Förhoppningen under nuvarande terapiomgång är att kunna jobba vidare med området, "lära om" lite grann och bli bättre på att hantera det här bra trots att jag tycker det är otäckt. Jag ska bli Batman och "overcome my fear". Blir jättespännande att se vad vi hinner under terapin och vad vi kan åstadkomma med behandlingen den här gången! :)
 
Om du själv upplever att du har en starkt rädsla eller ångest över något, att reaktionen på detta är väldigt överdriven och orimlig och att du lider av det så pass att det begränsar dig och sätter käppar i hjulen när du ska göra saker i vardagen, så är det en god idé att höra av sig till en leg. psykolog som du känner förtroende för. Tänk på att ångest kan ta sig i uttryck på olika sätt och med olika anledningar för olika personer. Några exempel är att känna ångest över sociala situationer och social prestation (social fobi), ångest eller panikkänslor över att befinna sig på platser (tex en buss) där man inte kan gå ifrån (agorafobi), eller specifik fobi kring ett visst djur, trånga utrymmen, blod eller något helt annat! :)
 
Exponeringsmaterial: en tom plast-spruta och en obrukbar stick-i-fingret-mojjäng :) I början tyckte jag att dessa två små harmlösa ting var väldigt obehagliga - och kanske är de även obehagliga att titta på eller läsa om för någon annan med samma problematik (ber om ursäkt för bilden i så fall!) - men behandling har fungerat väldigt väl för min del och numera är de här två föremålen ett par verktyg som i stället hjälper mig att utvecklas.

Kommentera här: