EXAMEN I VENPROV

Jahaja. Då vet jag att jag har tillräckligt med trombocyter, bra hemoglobinvärde å allt sånt. För nu har jag varit på Vårdcentralen och tagit examen i sprut-blod-fobi-terapi. Hurra! :D Ångesten, svimkänslorna och illamåendet var där i vanlig ordning och jag kommer aldrig i mitt liv tycka att sånt här verkligen känns "helt ok", men jag gjorde min sk "tillämpade spänning" som jag fått lära mig och lyckades kontrollera blodtrycket - jag svimmade inte. Vinst! :) Besvikelsen över att inte få något Bamse-plåster efteråt var förstås enorm. Men jag fick med mig två rör med mitt blod som souvenir istället. Plus att jag fick se den supercoola analysapparaten som svischar runt allt blod och spottar ut intressanta siffror och grafer :) 
 
Så. Jag är mer än nöjd så långt :) Tack psykologen. Tack biomedicinska analytikern på vårdcentralen. Och tack alla i min omgivning som dunkat mig i ryggen för minsta lilla framgång jag gjort på vägen. Det har känts värdefullt :)
 

DET KOM BLOD OCH JAG BLEV LITE MER BATMAN! :D

Nu ni! Nu är jag glad! :D Jag gjorde något idag som jag är otroligt rädd för och som får hela min kropp att balla ur av stressaktivitet: jag tog blodprov (!!!!!!). Det är visserligen inget imponerande i sig, men sett utifrån att jag verkligen verkligen på fullaste allvar är (eller var?) helt sjukt orimligt dödsrädd för det här stimulit, så var det galet bra gjort! Oavsett om det för dig handlar om att slänga ut spindlar genom fönstret, att vara ensam, se blod på tv, ta kontakt med en främling, flyga utomlands, träffa nya människor på en fest utan att bedöva nervositeten med alkohol, tala inför publik utan manus, ta i ett smutsigt dörrhandtag eller något helt annat: Hur ofta ställer du frivilligt upp på att utsätta dig för det som skrämmer skiten ur dig? Hur ofta tvingar du dig själv att vara modig och göra det ÄNDÅ trots att du egentligen inte vågar? Jag erkänner, jag är lite stolt över det här :) Det har ju inte varit någon rolig resa precis - jag har haft ångest inför och under varenda terapisession och jag har aktivt fått ignorera de oempatiska människor som tycker att sånt här är tramsigt. Jag har också haft ångest varje dag då jag ska göra min terapi-hemuppgift. Men jag har gått FRÅN att tro att jag aldrig skulle klara av det och inte ens vilja tänka tanken att man kan förändra sin inställning till något man är rädd för TILL att ta tomma insulinsprutor på mig själv i magen och sticka mig i fingrarna medan jag utbrister "Jaaa, nu kommer det blood!" för att jag vet att den acceptansen hjälper mig att desarmera obehagskänslorna i längden. Jag har gått från att knyta händerna, gömma fingrarna och distrahera mig med tics till att frivilligt "ge bort" min hand så att en annan människa kan sticka hål på mig... Så. Jag är glad och grymt nöjd med dagen! :)
 
Här kan man läsa tidigare inlägg där jag beskriver min fobi, samt en del av min terapibehandling.
 
Att få höra saker som "men det är ju bara ett litet stick" kan verkligen vara totalt stjälpande och dysfunktionellt i sammanhanget. Att bli bekräftad av andra människor kan däremot göra underverk :)

LÅG MOTIVATION? DU ÄR INTE ENSAM

Den här veckan har jag varit på kurs två dagar! *glad* Det var en utbildning på Psykologpartners i Linköping om MI (motivational interviewing, motiverande samtal på svenska) och det var väldigt lärorikt och roligt! Jag är väldigt pepp, sådär som man blir efter en riktigt bra kurs! Just nu önskar jag att ALLA som jobbar inom sjukvård, friskvård, omsorg och annat socialt arbete borde gå en sån MI-utbildning för att utvecklas i sitt sätt att bemöta människor/patienter/klienter/brukare som är i behov av någon typ av förändring i sitt liv, men som samtidigt behöver hjälp med motivationen för att komma till ett verkligt genomförande. HUR man pratar med folk gör ju galet stor skillnad!
 
Min upplevelse är att MI kan vara väldigt användbart både professionellt och i den egna vardagen. Det är ju så allmänmänskligt - alla hamnar vi där i den där ambivalensen, tvekandet och omotivationen då och då!
"Jag borde börja träna, men jag orkar liksom inte ta tag i det."
"Jag skulle ju vilja klara av det där, men just nu känns det helt hopplöst."
"Jag vill kunna köra på i samma tempo som alla andra, men jag vet ju att jag bara får mer ont i kroppen då, så jag borde väl hitta en annan lösning egentligen."
"Jag tror nog att jag skulle kunna sluta snusa imorrnm jag vill, men jag vet inte om jag har någon lust."
"Det är viktigt att jag blir godkänd i alla ämnen, men det känns inte som att jag pallar skolan och alla läxor."
"Jag vet ju egentligen att jag borde sluta röka."
"Jag vill, men jag tror inte att jag kan, jag kommer bara misslyckas. Igen."
"Det känns så bekvämt att ta bilen istället för att cykla och jag är ju van vid det. Men min hälsa och min plånbok skulle kanske tycka annorlunda..."
"Jag borde äta mer ren mat istället för mackor och snabbmat, men jag är ju så dålig på matlagning."
"Läkaren sa åt mig att jag måste dra ner på drickandet om levervärdena ska bli bättre, men jag vet inte jag..."
 
MI är ett empatiskt förhållningssätt som man kan använda sig av i samtal där en människas motivation till förändring behöver utforskas och stärkas. Vi människor har något som kallas "rättningsreflexen", vilket innebär att vi gärna vill ge råd till andra, säga åt dem vad de borde eller inte borde göra och komma med lösningar på deras problem. Tanken är god, men om personen vi pratar med inte är redo eller mottaglig för det, så gör vi ofta mer skada än nytta. Du vet säkert hur du själv skulle reagera om någon dömer dig, verkar nedlåtande, antyder att du gör fel och säger åt dig hur du borde tänka eller vara - du reagerar med motstånd, försvar och negativa känslor. Motstånd föder motstånd. I MI blir det därför viktigt att istället bekräfta sin samtalspartner, spegla dennes känslor och tankar, samt hjälpa till att utforska situationen med öppna frågor. MI handlar inte om argumenterande eller ställningstagande, utan om lyssnande, utforskande och icke-dömande.
 
Jag är övertygad om att alla hamnar i det här läget ibland där vi känner låg motivation - antingen för att vi vill men inte kan, för att vi kan men inte vill, för att vi kan men inte ser varför vi borde, eller att vi borde fast vi inte tror att vi kan... Jag är också övertygad om att vi alla har vänner och anhöriga som känner så här ibland och uttrycker det till oss. Och då vill vi göra vårt bästa för att stötta, visa öppenhet och empati och ställa sig "bredvid istället för ivägen". Just eftersom det kan vara så nyttigt för många, så vill jag skriva mer om MI på ett lättförståligt sätt framöver. Jag kommer ta upp var och ett av stegen i BÖRS: Bekräfta - Öppna frågor - Reflektera - Summera. Håll utkik!